Vi utlovades jetpack som aldrig kom. Men vet ni vad som äntligen finns här? Stora, klumpiga drönare som man kan åka på.
Sedan han var barn i Sverige har Peter Ternström velat skapa en sci-fi-aktig flygande maskin. År 1983 såg han ”Jedins återkomst” fem gånger och drömde om att susa genom Endors skog på en svävande fartbåt. Men som en smart ung nörd insåg han snabbt att ett svävande fordon inte var möjligt. ”Det fanns inget framdrivningssystem som fungerade,” minns han med en suck.
Visst, folk hade försökt att tillverka personliga flygande apparater i årtionden – framför allt jetpack. Men jetpack-fysiken var en mardröm. Att fästa en explosiv bränsletank på kroppen och försöka undvika att bränna sig på benen? Inte riktigt en skalbar lösning för personlig mobilitet.
Så Ternström lade sin ungdomsdröm åt sidan och blev dotcom-miljonär genom att bygga en online-inlärningsplattform och den svenska versionen av Mailchimp. Flygande bilar, det skulle inte hända.
Förutom att tekniken utvecklas på ett roligt sätt. Medan Ternström arbetade med sina dotcom-företag dök en annan flygande teknik upp, en som inte hade jetpackens problem: drönare.
Drönare revolutionerar flygindustrin
När de först blev vanliga på 2000-talet var drönare bara leksaker, ostadiga och svåra att flyga, med batterier som dog på några minuter. Men när efterfrågan från hobbyister och entusiaster växte, gjorde också kvaliteten på delarna det. Motorer blev bättre och batterier blev längre varande. Lutningssensorer blev billiga och av hög kvalitet, och open-source-kodare skrev programvara som gjorde drönarna självstabiliserande och därmed enkla att flyga utan någon träning.
År 2012 träffade Ternström en gammal vän som hade byggt drönare för att bära kameror för Hollywood-filmproduktion. Ternström anslöt sig till honom för att arbeta med några av inspelningarna, och när han såg drönarna flyga omkring började Ternström tänka: Va, varför inte bara göra en riktigt stor drönare, fästa en säte på den och bära en människa?
Så han och hans partner gjorde det. De bildade Jetson, ett företag som nu säljer sin första modell av ett riktigt svävande personligt flygplan: Jetson ONE, en apparat för 92 000 dollar tillverkad av lätt aluminium och kolfiber, åtta drönarpropellrar och massor av batterier. I videor susar Ternström längs den italienska landsbygden ungefär två meter över marken, och ser kusligt ut som den Endors fartbåt han en gång drömt om.
”Att flyga den är en djupt extatisk upplevelse,” säger han. ”All din fågel-DNA från miljontals år sedan sparkar igång och säger, ’Oj, vänta lite, jag har gjort det här förut!'”
Hans företag har 320 förbeställningar, tillägger han, som han siktar på att börja leverera i slutet av 2023. Köparna är mestadels ”högt uppsatta personer från Kalifornien. Jag ska inte säga ’Mark Zuckerberg’, men, ni vet, i den kretsen.”
Framtidens resor och hinder på vägen
Ternström är en av de första som har en drönarliknande flygande maskin till salu, men han är knappast ensam. Dussintals företag över hela världen tillverkar nu ”elektriska vertikala start- och landningsfordon” (eVTOL). Deras mål är att introducera fordon och gradvis förbättra dem så att du om tio år kan susa från stadens centrum till flygplatsen i ett – eftersom de till skillnad från flygplan inte behöver någon landningsbana och är så starkt programvarustyrd att piloter behöver liten skicklighet. (Några av dessa företag siktar på att ha sina farkoster fjärrstyrda eller att flyga autonomt.) Vissa modeller förflyttar propellrarna åt sidan när de väl är i luften, så de kryssar i flygplanstil.
I årtusenden har science fiction-illustrationer skildrat människor som susar runt i städer i små flygande fordon. Nu kan dessa guldåldersflygare äntligen komma – och ”de är bara stora drönare,” säger Chris Anderson, en veteran inom drönare och COO för eVTOL-företaget Kittyhawk (och WIREDs tidigare chefredaktör).
Betrakta detta som en läxa i innovation: Stora genombrott kommer inte alltid från där du förväntar dig. Vi tror ofta att de största innovationerna kommer från briljanta människor som samlas i ett laboratorium eller ett företag – designers på Apple som skapar smarttelefonen, experterna på OpenAI som kodar GPT-3, Tesla-ingenjörerna som bygger en verkligt elegant elbil. Men lika ofta, kanske oftare, är innovation resultatet av hobbyister som pysslar med saker som verkar dumma eller leksakaktiga. Det är just därför att dessa miljöer har låga insatser som hackare och entusiaster gradvis kan förbättra kärnteknologierna, tills de plötsligt är redo att göra vilt mer ambitiösa saker.
Drönarbilsförsök bubblade upp på detta sätt. Jeff Elkins, en elektriker och grundare av Dragon Air, byggde sin egen flygande apparat redan 2011 genom att ordna drönarpropellrar på en plattform. Du står på den, håller i ett par stolpar och lutar dig för att styra den. ”Så intuitivt som det låter är det faktiskt ett bra sätt att flyga,” säger han. Hans testpilot har gjort flygningar som varat i upp till 20 minuter.
Idén om att människor ska pilotera flygande bilar kan verka galen – vi är tillräckligt dåliga förare i två dimensioner. Att lägga till en tredje verkar illa omdömt. Men programvaruinnovationer från år av att göra drönare enkla att pilota har automatiserat bort det mesta av det svåra med att flyga, säger Volocopters VD Florian Reuter. ”Vår första testpilot, på sin första flygning, hans kommentar var, ’Det här var den mest tråkiga jungfruflygningen någonsin’,” säger Reuter. Du behöver inte oroa dig för att hålla balansen eller reagera på plötsliga vindbyar; programvaran sköter det. Du använder bara joystickliknande kontroller för att peka vart du vill åka. ”Du behöver inga pilotkunskaper,” säger han.
Att göra en flygare av drönardelar har andra fördelar, vilket är säkerhet genom redundans: En enda propeller kan gå sönder medan de andra fortsätter. Och om något går riktigt fel? Flera företag sätter ballistiska fallskärmar i sina maskiner. HEXA, en flygande maskin från Lift Aircraft, har en som cheferna säger kommer att dyka upp så snabbt att den räddar passagerare från en höjd så låg som 12 meter. Jetson ONE har också en ballistisk fallskärm, även om Ternström säger att du måste vara minst 30 meter i luften för att den verkligen ska rädda dig. Han förväntar sig att de flesta Jetson ONE-förare kommer att hålla sig nära marken, där du vid en olycka skulle räddas inte av fallskärmen utan av rollburen. ”Du kommer att bryta en arm. Det kommer att göra ont, men du kommer inte att dö,” säger Ternström.
Så: Science fiction-flygfordon kan byggas. Kommer de verkligen att förändra hur vi reser runt, då? Det är en annan fråga, eftersom det inte handlar om teknik utan om reglering – som nödvändigtvis rör sig mycket långsammare. Just nu är de enda drönarbilarna du lagligt kan flyga de som är så lätta att de kvalificerar sig som ”ultralätta”. (Jetson ONE, HEXA och Jeff Elkins farkoster räknas alla.) Med en ultralätt behöver du inte ens ett pilotcertifikat, även om de inte kan flygas över trånga områden. Så den första skörden av drönarbilar är i huvudsak för nöjesflygningar. För tillfället, i alla fall. Många företag som Kitty Hawk, Volocopter eller Kinas EHang bygger redan större fordon som rymmer många passagerare – några som flyger helt autonomt – i avsikt att skapa riktiga lufttaxibilar som flyger runt i städer. Federal Aviation Administration kommer att spendera ett decennium eller mer på att godkänna dem, om de någonsin gör det. Men under tiden är en sak klar: Drönare har vuxit upp – till något ganska oväntat.